Vad är lycka?

Undra varför man har blivit begåvad med både funderingar och analytiska-förmågor som människa. Tycker de oftast inte är till någon fördel, inte när de kopplas ihop med känslor.

NU efterhand så ser jag allting så tydligt. Åtminstone tror jag det. På senaste tiden så har mer fått mig att må illa än att ens se något vettigt ur det.

Livet går vidare, och allting har något gott med sig, oftast. Jag vet vad jag inte skulle gå tillbaka till. Även om det en dag skulle bli han och jag igen, så ska den situationen se helt annorlunda ut. Hur kan man äslka en människa och ändå välja andra före denne? märkligt. usch. Allting man har hört, allting han förnekar. Ljuger precis allt och alla utom han? Tror att svaret syns tydligt där.


Det finns så mycket underbart i det här livet, och varför jag inte valt det tidigare har jag inget svar på. Jo, jag kunde kanske inte se det underbara tydligare om jag inte gått igenom det jag har gjort.

Det finns en så fin människa i mitt liv nu, med båda fötterna på jorden. Det är för bra för att vara sant. Han kommer till och med hem och väljer att vara med mig före allt annat. HAn vill ha tid med mig, han tycker den tiden är underbar. Det värmer i mitt hjärta att jag börjar känna lika tillbaka för honom.
Det finns verkligen någon som vill att jag ska vara en del av hans liv. Han ser inte mig som ett hinder från allt annat han vill göra, vilket jag aldrig skulle hindra honom från att göra heller för den delen.

Att få uppmärksamhet och bekräftelse av många människor, jo kul. Men vad är det i längden? Inte gör de mig lycklig eller ge mig ett bra liv därför. Den jag älskar och kan dela allt bra och dåligt med, det är ett liv för mig. Det gör mig lycklig.

Wonderland

Vi har eftermiddagen
Du fick har ett rum för två
Det finns en sak kvar att göra
Upptäcka mig
utforska dig

Och om du vill älska
Så kommer vi att göra det
Simma i ett djupt hav
av lakan
Ta alla dina stora planer
Och släpp dom fri
Detta är skyldigt till att ta ett tag


Din kropp är ett sagoland
Din kropp är ett under
Jag vet att du är mitt, allt mitt, allt mitt
Du ser så bra ut att det gör ont ibland

Höst

Utan tvekan så är hösten här nu. På ett vis har jag sett fram emot hösten och på ett vis inte.

För två år sen vid den här tiden träffade jag en väldigt speciell person, som tog stor plats i mitt liv efter den dagen..! Jag hade sett fram emot den här hösten. med honom. Men nu blev det inte så..

Jag har accepterat det mer och mer, även om det kommer över mig ibland. Det är jobbigt, och det finns både minnen och känslor som inte vill försvinna.

Jag är en sån person som tror att vissa människor helt enkelt är ämnade för varandra. Jag trodde att han och jag va ett sådant par. Mycket olikheter men även mycket kärlek. Men alla kommer till punkter i livet då man tvivlar, och det gör han nu.

För mig är det svårt att tänka tanken att spendera mitt liv med någon annan, men som det är nu. Så kommer det att bli så. Det finns liksom ingenting som jag kan förändra i hur han känner och mår, och då är det bara för mig att acceptera. Men lukten av någon annan, eller någon annans röst, någon annans famn och huvudtaget känslan av någon annan än honom är svår att föreställa sig. Det är inte vad jag vill föreställa mig just nu men vad tiden lider så blir det antagligen så.

Det är så, att jag träffar någon annan nu. Han vet hur läget är och hur jag känner inför allt, men han finns där ändå. Han tycker mycket om mig och bryr sig verkligen om mig. Det värmer, och jag trodde inte att någon kunde bry sig om mig som han gör. Dessutom hymlar han inte vad han känner för mig eller går två meter bakom när man vistas bland folk. Han säger att jag är stark och gör det här bra, att han är lycklig sålänge han får vara med mig. Han lagar mat till mig efter jobbet, pysslar och fixar. Han har bjudit ut mig på bio, till och med vill ha med mig på fester med Sina kompisar för att han tycker om att umgås med mig.
Han är verkligen en guldklimp och jag önskar att jag kunde känna mer än vad jag gör. Men det kanske kommer? Jag får ge det här tid nu.. Vi har sagt att vi inte ska känna så mycket utan bara ha det bra tillsammans.

Tiden läker alla sår, och det är sant. Ibland tar det så jävla lång tid bara..

Men det är en fin höst vi har, och jag har på tok för mycket värme och kärlek att ge för att ens kunna stanna här. Jag har så fina vänner och en så fin familj, så det är inga problem att njuta av den här hösten ändå. Mycket tända ljus och en kopp te med någon kär inehåller dessa höstkvällar.

Man har då bara ett liv att göra det till det bästa, och jag tänker må bra och dela det med personer som betyder mycket för mig.

Hans rätta ansikte

Att ha haft en relation och ett liv med en människa i två år borde innebära att man känner varandra vid det här laget. Men vad fel man kan ha.

Det är kanske fel av mig att skriva om detta här, men jag gör det ändå. Behöver få utlopp för lite tankar.

Endast sättet det hela slutade på kna inte vara annat än klumpigt, och hemskt dumt. Efter två år av kärlek, om det nu var någon kärlek från hans sida vill säga, kastas bort bara sådär.

Det som har satt sina spår mest i det här är hur lurad jag känner mig i det hela. Har jag inte kännt den här personen på två år? Personer hör av sig efter allt det här, och jag får reda på saker jag inte hade en aning om. Hans rätta ansikte blir bara tydligare.

Ja, jag har älskat i två år. Jag har gett upp mycket av mig själv för honom. Jag har stannat i ett stadie där jag knappt har utvecklats någonting i mig själv, allt för att vara honom till lags. Det låter fel och det låter dumt. Men det har inte gjort mig någonting huvudtaget, för jag har haft honom. Men nu, plötligt går det upp för mig. Vafan har jag hållt på med. Varför har jag stöttat detta?

Innerst inne så hoppas man på att han kommer till insikter. Men sanningen är den, om han ens kommer att göra det. Jag vet inte. Mentaliteten på människor här, i hans umgängeskrets är inte mycket bidragande till varken insikter eller utveckling. Man fastnar på ett stadie.

Jag har trott på honom. Jag villa vara den som kunde ge honom en annan syn på saker, för jag visste att han är en bra kille. Jag har stått upp så många gånger för honom då andra har sagt elaka saker om honom, även hans så kallade vänner. Är det då vänner? Men och andra sidan så ligger det en hel del sanning i det de har sagt.

Han hade ett liv innan mig, som han sa inte gjorde honom lycklig. Vilsen och vacklande. Man söker tröst och bekräftelse på sätt som bara gör en mer illa än gott.
Dit är han påväg tillbaka. Så därför kommer fråga, är det hans rätta ansikte?

Jag känner en sorg att ha kastat bort två år av mitt liv till någon som ändå inte villa ha det ser det ut som.
Jag är besviken på mig själv som har gått och trott på saker jag inte kan förändra.

Ett avslutat kapitel är det bästa ur det här. Det är mycket bevisat och mycket att ta mig igenom nu.


Till dig, han, honom, som en gång var mitt liv. Hoppas att du finner det du söker. Den trygghet och kärlek du fann hos mig var inte det du sökte.

Supa går före Dig!

Satt tidigare och pratade med en bekant. Hans flickvän tar studenten nu och ska gå på balen ikväll. Det han säger om det hela är "ska kolla på balhelvete ikväll som *namn* tar". Jag menade då att det är klart att han måste göra det, och att flickvännen kommer att vara super fin! I svar fick jag att, "näe, jag vill hellre supa".

Till det hela så hör det att de flesta i den umgängeskretsen super minst fre-lör varje vecka. Det handlar inte om att sitta ner och ta en öl med några kompisar och bara ha det bra. Man super tills man stupar, och den som däckar först kan man ha mest roligt åt och skämma ut honom/henne.

I det här fallet så tycker jag att det är så tråkigt att supa och festa har blivit något utav en vardag för sånna människor. När man dessutom inte kan glädjas åt, framför allt partnern i det här fallet, när han/hon ska ha minnesvärd dag. Eller ens stötta honom/henne för att göra det till en minnesvärd kväll. Och kanske sätta honom/henne först för en gångs skull och låta sitt eget gå åt sidan, om än bara för en kväll. Men, Allt handlar om sitt eget. Här och nu och detta vill Jag!

Är det att supa bort varenda helg som är det viktiga? Att få minnesluckor att du knappt minns vad du gjort. Vad hände när och på vilken fest? Kan man skilja på alla dessa fest helger och minnas de som "en bra" fest eller blir det bara fest, för att det är det man gör på helgerna. -Super bort dom. Oj vad kul. VAd gjorde jag förra helgen? Va det då någon stoppade upp en spaggettislev i arslet på mig för att jag däckat, eller va det helgen innan?

Jag har själv festat en del och det händer fortfarande någon helg då och då. Så jag har inget försvar mot det, men det handlar då om gemenskap och umgänge med kära vänner. Någon har med sig en gitarr, sång, musik och trevligt snack. Visst, det är inte upp till mig att bedömma hur andra ska festa och vad som är kul och värdigt för dom. Men när man glömmer bort, eller inte bryr sig längre om andra och framför allt den man älskar för att sätta supandet före, så kanske en varningklocka borde ringa? Det verkar bli en sådant beroende och en begäran efter denna alkohol att man glömmer andra saker som är viktiga i ens liv.

Förhoppningsvis så handlar det hela om en väldig omognad som förhoppningsvis hinner ikapp dessa människor en dag. Jag får tro på det, även om många lyckas fastna i det hela på vägen..

Människor kan man mista, men alkoholen kommer alltid finnas nära till hands när du vill det.
Så vad är viktigt? Vad vill Du fylla ditt liv med?

Hans vänner.

Tankar kring så kallade "vänner".

Jag har ett flertal "kill"-kompisar. Vilka jag ibland brukar umgås med. De kan sms:a när de känner för det, ringa när de vill. Bara pratas vid helt enkelt. Har de träffat Krister så har inte det vart något problem. För att, just det, vi är vänner. Utan några andra känslor än som just vänner.

Så nu. Killars vänner.
Jag har träffat killar med tjejkompisar. Vilket har inte varit några konstigheter alls. De har hälsat och vi har kunnat prata. Det har till och med lett till att jag träffat de här tjejkompisarna till min kille själv. Kul!

Men tänk, att detta har aldrig hänt nu. Med han jag är tillsammans med och hans tjejkompisar. Jag har ingen aning om varför man inte är värd ett "hej" eller liknande när man träffar dom. Dessutom brukar dessa fina tjejkompisar bara träffa på honom när jag inte är med. Då är det sköna sms med att de saknar varandra och hur mycket de tycker om att umgås. Varför är det så? Vad hindrar jag med min närvaro? Go ahead! Inga problem med mig, men varför är det då så hemligt och varför vara så "ovälkomnande" mot mig?
Är det för att det är någon sort konkurrens som är iblandad, eller finns det eller har det funnits mer känslor än som bara "vänner". Tydligen så kan de umgås, vara vänner och andra saker(?) utan min närvaro. För när jag är med hälsar de inte ens på varandra när de möts utepå.

Come on! Ge mig lite svar här! Så att jag inte drar egna slutsatser som kanske inte är sanna. But until then, så har jag mina spekulationer.

Bye!

till en vän

Hon försvinner.

Vad ska jag göra, vad ska jag säga för att få henne att förstå att den situation hon är i nu inte är sund?
Jag vill henne väl, och försöker vända och vrida på saker för att hon ska se. Det starka hjärta hon visat förut att hon haft, är inte längre det. Det har gett vika för någon som inte ger henne det hon behöver. Jag ser hur hon långsamt infinner sig mer och mer i en likgiltighet. Hon svarar knappt, hon gråter inte, hon ler inte.

Vi försöker hålla henne kvar med hon tar avstånd. För hon har svårt att förlika sig med hur den sanna bilden
verkligen ser ut. Det handlar inte om att vara oense, eller att ha diskussioner eller bråk. Detta är att bryta ner en person, som tyvärr blivit svag för att inse vad som verkligen händer. Tappa inte din familj, tappa inte dina vänner. Är det DU upplever med honom så mycket mer meningsfullt än det liv du haft innan och kan få?

"the devil you know, is safer then the chance that you take with something new". De orden menar att det känna tryggare att stanna hos någon/något som inte är bra för du vet hur det fungerar, än att våga ta steget till någonting nytt för att du inte kan se vart det leder.

Jag BER dig att vara stark! Låt inte någon annan ta kommandot över ditt liv. Det är ditt liv.
Hur vill du att ditt liv ska se ut?

Vännen.. Är du lycklig nu?