Hans rätta ansikte

Att ha haft en relation och ett liv med en människa i två år borde innebära att man känner varandra vid det här laget. Men vad fel man kan ha.

Det är kanske fel av mig att skriva om detta här, men jag gör det ändå. Behöver få utlopp för lite tankar.

Endast sättet det hela slutade på kna inte vara annat än klumpigt, och hemskt dumt. Efter två år av kärlek, om det nu var någon kärlek från hans sida vill säga, kastas bort bara sådär.

Det som har satt sina spår mest i det här är hur lurad jag känner mig i det hela. Har jag inte kännt den här personen på två år? Personer hör av sig efter allt det här, och jag får reda på saker jag inte hade en aning om. Hans rätta ansikte blir bara tydligare.

Ja, jag har älskat i två år. Jag har gett upp mycket av mig själv för honom. Jag har stannat i ett stadie där jag knappt har utvecklats någonting i mig själv, allt för att vara honom till lags. Det låter fel och det låter dumt. Men det har inte gjort mig någonting huvudtaget, för jag har haft honom. Men nu, plötligt går det upp för mig. Vafan har jag hållt på med. Varför har jag stöttat detta?

Innerst inne så hoppas man på att han kommer till insikter. Men sanningen är den, om han ens kommer att göra det. Jag vet inte. Mentaliteten på människor här, i hans umgängeskrets är inte mycket bidragande till varken insikter eller utveckling. Man fastnar på ett stadie.

Jag har trott på honom. Jag villa vara den som kunde ge honom en annan syn på saker, för jag visste att han är en bra kille. Jag har stått upp så många gånger för honom då andra har sagt elaka saker om honom, även hans så kallade vänner. Är det då vänner? Men och andra sidan så ligger det en hel del sanning i det de har sagt.

Han hade ett liv innan mig, som han sa inte gjorde honom lycklig. Vilsen och vacklande. Man söker tröst och bekräftelse på sätt som bara gör en mer illa än gott.
Dit är han påväg tillbaka. Så därför kommer fråga, är det hans rätta ansikte?

Jag känner en sorg att ha kastat bort två år av mitt liv till någon som ändå inte villa ha det ser det ut som.
Jag är besviken på mig själv som har gått och trott på saker jag inte kan förändra.

Ett avslutat kapitel är det bästa ur det här. Det är mycket bevisat och mycket att ta mig igenom nu.


Till dig, han, honom, som en gång var mitt liv. Hoppas att du finner det du söker. Den trygghet och kärlek du fann hos mig var inte det du sökte.