Det har suttit långt inne för mig att ta till någon i mitt liv. Men nu har jag gjort det valet och jag vill att det ska fungera.
Men samtidigt, hur jobbigt än det skulle bli, så klarar jag mig. Jag vet inte om det är på gott eller ont, men jag har byggt upp ett sådant "försvar" hos mig själv. Där jag inte tillåter någon att få mig att må dåligt. Visst är det tillåtet att må dåligt ibland, för det behöver nog alla känna för att kunna uppskatta och få perspektiv på det man har. Jag har haft mina duster i det, och sedan förra hösten har mina perspektiv blivit helt annorlunda motför vad de var innan. De personer som är väldigt nära mig vet vad jag talar om.
När man ser en person som man älskar så högt är påväg att gå ifrån livet, ifrån en själv, så får man sig en tankeställare. Behövde det gå så långt för att man ska förstå? ja, jag vet inte. Det jag vet är att jag lärt mig att älska de jag har, jag vill tro att jag blivit bättre på att vårda det jag fått.
I ett förhållande så är det allt eller inget. För mig är det så. Skulle jag vara ett "kanske" så kan man lika gärna packa ihop och gå. Man har sina svackor, men förhoppningsvis ska de styrka istället för att bryta. Dessutom är inte allting hundra procent från första början. Man bör känna personen innan man ger sig in i någonting, man borde ju veta vem man tänkt älska. Känns det bra så successivt börja bygga på någonting tillsammans.
Men samtidigt, hur jobbigt än det skulle bli, så klarar jag mig. Jag vet inte om det är på gott eller ont, men jag har byggt upp ett sådant "försvar" hos mig själv. Där jag inte tillåter någon att få mig att må dåligt. Visst är det tillåtet att må dåligt ibland, för det behöver nog alla känna för att kunna uppskatta och få perspektiv på det man har. Jag har haft mina duster i det, och sedan förra hösten har mina perspektiv blivit helt annorlunda motför vad de var innan. De personer som är väldigt nära mig vet vad jag talar om.
När man ser en person som man älskar så högt är påväg att gå ifrån livet, ifrån en själv, så får man sig en tankeställare. Behövde det gå så långt för att man ska förstå? ja, jag vet inte. Det jag vet är att jag lärt mig att älska de jag har, jag vill tro att jag blivit bättre på att vårda det jag fått.
I ett förhållande så är det allt eller inget. För mig är det så. Skulle jag vara ett "kanske" så kan man lika gärna packa ihop och gå. Man har sina svackor, men förhoppningsvis ska de styrka istället för att bryta. Dessutom är inte allting hundra procent från första början. Man bör känna personen innan man ger sig in i någonting, man borde ju veta vem man tänkt älska. Känns det bra så successivt börja bygga på någonting tillsammans.
"Between the burn and the lessons learn"
Sister Hazel
Min filosofi kanske inte går ihop med er, men så här är det för mig. Jag har själv skyndat in i förhållanden, och man ser inte varför man ska ta det lungt. Men kanske vinner man på att ta det lungt i längden. Man kanske ska ställa sig frågan Vad jag vill i längden? Tror jag på att stanna i det här?
Det är okej nu, och som jag sa. Jag vill tro på det här, jag hoppas att det visar sig vara någonting att tro på med. Man lär sig av sina misstag annars, men när det gäller en relation till någon annan så har man ändå på något vis tendensen att inte lära sig av sina misstag, utan låta de upprepas.
Jag tror jag vet vad jag gör. Hur som än är så är jag även stark själv. När jag vet att de finns personer som har platser hos en som man vet inte försvinner.
If you´re tired of fighting battles with yourself -change your mind.
Nu blir det ett varmt bad med Sister Hazel i lurarna.
Nu blir det ett varmt bad med Sister Hazel i lurarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar